silverdragon

Looking in your eyes I see a paradise
This world that I've found
Is too good to be true
Standing here beside you
Want so much to give you
This love in my heart that I'm feeling for you


Jag är en utpräglad nattmänniska. Jag är extremt morgontrött och ofta stingslig på mornarna. Men på senaste tiden (vad är senaste tiden egentligen? senaste veckorna typ, i detta fall) så har jag inte gillat mina nätter. Det blir för mörkt och jag blir för mörk. Mina jobbiga tankar brukar komma när jag ska sova eller när jag faktiskt sitter och tänker, nu kommer de oinbjudna när jag försöker göra saker.

För nån månad sen skrev jag något i stil med "hej, jag är 21 år och det känns som om livet inte har mer att ge" eller liknande - och ibland så känner jag fortfarande. Ange kollade lite konstigt på mig när jag förut sa att jag funderade över varför man lever. Som om det inte skulle spela någon roll om man dog, för att man inte har något att leva för egentligen. Nu kanske det låter som om jag går i självmordstankar men det gör jag inte. Det var ett tag sen, ett par år sådär, när man var inne i den jobbigaste tonårsperioden, dock är det aldrig något som jag övervägt. Det känns onödigt på något vänster.

Ibland så känner jag mig verkligen som en mentalt instabil person. Dock så försöker jag allt som oftast hålla skenet uppe. Det är svårt att tala om ett inre tumult man knappt har ord för. Och det är så väldigt svårt att låta bli att oroa sig, iallafall har jag svårt för det. Särskilt på nätterna.

Och vem är jag att lasta mina problem på någon annan som säkerligen har sina egna problem att tampas med? I slutändan är det väl egentligen bara jag som kan göra något åt dem.

Sen så är det du. Du, du, du, du. Du gör mig blyg, glad, lycklig, lugn, trygg och självsäker på ett annat sätt. Det är allt detta som gör dig så väldigt farlig. För min skull, och kanske din skull, borde jag hålla mig borta, men jag vet inte om jag har styrkan och viljan att göra det. För när jag är med dig är jag så väldigt lycklig och lugn och rent allmänt tillfreds med livet, och de är så sköna känslor. Din närhet ger mig ro i själen. Men samtidigt så skrämmer du mig. För jag känner mig själv tillräckligt bra för att kunna erkänna att jag redan är väldigt fäst vid dig. Och ska jag vara mer ärlig har jag svårt för att bli riktigt kär, har bara varit det ett par gånger i livet, och jag vet att jag börjar bli kär i dig, om jag nu ska vara helt ärlig. Jag vet inte om det är bra. Ibland så vill jag krypa in i ett mörkt hörn och bara skydda mig själv. Ibland så tänker jag att "va fan, varför inte våga, varför inte satsa? man lever ju dock bara en gång." Fan ta dig för att du näslat dig in i mitt hjärta. Jag är ju en fegis och jag är så vansinnigt rädd. Men å andra sidan så är tanken på att aldrig få träffa dig mera smärtsam och mycket mera påtaglig än min rädsla. Nåja, man kan ju inte 'skylla' på dig, jag har mig själv att skylla om man nu ska vara sådan, och jag ångrar inget faktiskt. Med dig känner jag mig så väldigt levande och du får mig att skratta. Du må vara rädd att såra mig, men var inte hård mot dig själv, jag är gladast om du är ärlig mot mig. Om det nu är så, så tar jag risken, det är mitt val att göra, inte sant? Och jag bestämde mig redan från början att ta risken, att våga göra något för en gångs skull. Och jag gör det med dig, därför att det är något jag vill göra.

Malin nattfolosoferar. Over and out.