silverdragon

I wanna be the only one to hold you
(Protect you from the rain)
I wanna be the only one to soothe you
(Erase all the pain)
I wanna be the only one to love you, love you
(Over again)
I wanna be the only one, the only one
(The only one I am)


Det blev inte att skriva något mer i januari. Vet inte... Känns ibland som att det enda jag vill mala på om är mina känslor och det kanske blir trist i längden? Ah well. Min blogg, anyway.

Hur ska jag göra egentligen? Han, du vet, den där snubben jag är rätt förtjust i, är absolut väl värd att vänta på. Det är han. Men jag hatar att vänta. Har så dåligt tålamod ibland. Men ibland... ibland känns det som att jag kan vänta för alltid på honom, för han är värd det. Men ibland så tänker jag; är inte jag värd mer än att behöva vänta? Blah. Det allra värsta är inte att vara kluven på det sättet, för det beror bara på vad jag har för dag. Det värsta är väl egentligen att jag inte vet om väntan ger mig någonting. Vill du ha mig om jag ger det mera tid? Eller ändrar det ingeting?

Men jag klarar mig... Går det åt helvete så klarar jag mig ändå. I will survive. Jag kan le även fast jag vill gråta. Jag kan skratta fastän jag engentligen vill dö. Jag har mer mental styrka än jag ger migsjälv credit för. Oftast. På bra dagar. Haha, dåliga dagar så vill man ju verkligen bara krypa ner i en svamp.

Min vän, I know you hurt. I know it hurts. Men jag finns alltid här. Även om det råkar vara klockan fyra på morgonen. You have my number.

Happy new year
Happy new year
May we all have a vision now and then
Of a world where every neighbour is a friend
Happy new year
Happy new year
May we all have our hopes, our will to try


Det är inte så att jag glömt bort min blogg, har bara inte känt för att skriva något direkt. Skulle mest bli massa klagande och jag hade tänkt skriva när jag hade något mera positivt att skriva.

Men nu är det nytt år! Heja 2011. Hade en mysig nyårsafton med Ange, Ek, Jozza och Svan. Vi åt tacos, spelade galenpanna, åt mass snacks och körde singstar. Trevligaste på många år faktiskt. Roligaste om inte annat. Dock så kände jag mig aaaningen utanför när folk pussades på tolvslaget. Oh well, haha, det var awesome ändå.

Få se, nyårslöften? Icke. Haha, ser inte direkt meningen med det. Många lovar att sluta röka och sånt men jag har inget sådant att lova. Vet vissa som lovat att inte äta godis och sådant med.. Eeh. Gooodis. Okej, läsk är en större last men ändå.

Jag har inga löften men ett par önskningar för detta år.
1. Få ett jobb (det är ett plus om det är någorlunda bra betalt och trivsamt)
2. Få en början eller ett avslut

Hmm, det sista makes no sense antar jag? Well, det behöver det inte egentligen. Början på något nytt eller avslut på något annat... så kan man med uttrycka det. It's either way. Det behöver inte ske direkt, men jag skriver ner det här för att ha det i huvudet under året, eftersom jag brukar läsa igenom äldre inlägg ibland. Men det blir nog bra. Var på sjukt bra humör igår kväll. Är fortfarande på br humör, men lite lugnare. Ser ingen början så det blir nog ett slut, kanske. Vem vet? Det känns så men det är sådant man får ta och acceptera. Och just nu gör jag det.. lugnt och värdigt - haha. Men just nu känns det bra. Jag tänker försöka möta nya året positivt och med tillförsikt. I will. I shall.

Somewhere after midnight
In my wildest fantasies
Somewhere just beyond my reach
There's someone reaching back for me
Racing on the thunder and rising with the heat
It's gonna take a Superman to sweep me off my feet


Jag har inget särskilt att skriva om egentligen men jag kladdar ner några futtiga ord iallafall. Har huvudvärk (varför sitter du då här, mooron?), har inte kunnat sova på natten och började störtböla för nån timme sen när jag fortfarande försökte sova. Med andra ord var det inge vidare. Rollspel planerat om typ.. 1½h och jag vill vara med. Men jag får se hur jag mår. Precis-innan-mensen-värk och huvudvärk och grusiga ögon är nog ingen vidare kombo för detta tror jag.

För det mesta så brukar jag inte definera migsjälv som någon överdrivet religiös person. Men ibland, när jag mår dåligt, brukar jag tala högt och hoppas att någon högre makt kanske lyssnar. Om inte annat så är det skönt att få ur sig allting och bara snörvla en stund antar jag... Även om en lösning kanske vore trevligare ibland. Det beror väl lite på, på vilket sätt man mår dåligt. Jag har väl ett par problem just nu, saker som jag ser som problem iallafall.

... Nej, jag tänker inte skriva ner allting här. Jag tänker inte ens prata om allting utom med mig själv, katten och om det nu finns en högre makt som lyssnar. Vissa saker vill man inte ta med andra på grund av många olika skäl. Kanske för att det är för intimt, kanske för att det gör för ont. Kanske för att man helt enkelt tappar bort orden när man försöker.

I hear your whispers
Break the silence
And it calms me down
Your taste on my lips
Your salty kisses

They say I'm seeking out the danger
That one day you wont let me go
I'll drown, you'll take me down


Idag (igår.. well) så startade min praktik. Var där 14 - 21, så det var en lång dag. Hemma runt 21.30 efter bussresan. Eftersom man är sektretess-belagd så ska jag inte säga så mycket om boendet eller brukarna där, men jag kan säga att jag hade en ganska så trevlig dag och personalen som jag mötte var jättesnäll.

Men just nu är jag på lite blandat humör. Har sagt till flera att jag skulle börja min praktik idag men det är bara Marina som frågar hur det har varit, vad jag gjort och så vidare. Då blev jag glad. Någon bryr sig om hur min dag har varit. Okej, Ange visste att jag hade praktik för vi talades vid när jag just gått av bussen, men hon frågade inte senare men tja, det är väl inte riktigt hennes grej heller. Jag vet att hon bryr sig ändå. Men ibland så vill man höra det, you know?

Det kanske inte alls är så, men ibland känns det som om jag är en sån person som alltid försöker fråga och puffa på lite. "Hur var det på universitet idag?" "Hur gick tentan?" "Men du klarar det!" "Jag tror på dig" etc etc. Försöker vara positiv och se saker från de bra sidorna - ibland iallafall. Jag vet inte... men för mig är det ett tecken på att man bryr sig lite. Är medveten om att alla inte funkar så. Men ibland är det jobbigt när det finns personer man verkligen försöker uppmuntra och alltid frågar hur det gått men man får inget tillbaka. Det gör ont... Även om personen kanske inte menar det så känner jag mig liten och obetydlig för det är så jag funkar...

Well, vilket som. Imorgon (idag...) har jag praktik 15 - 21 så det är sovmorgon, vilket iofs är nice men sen vill jag bara hänga när jag kommer hem och det går ju inte att träffa Ange tidigare eftersom hon slutar 12 och är väl hemma tidigast 12.30 och då vill hon väl äta och sånt... Men ett par dagar nästa vecka ska jag börja 06.00 och jag kan inte påstå att det kommer bli roligare, men det är sådant man måste pröva tycker jag.

Ska väl sova lite antar jag. Är lite trött, lite ledsen, lite nere och lite allmänt värdelös. Men har jag tur så känns det bättre när jag vaknat.

Come to me
Make me believe
to you and your love again

Above the universe
Beneath the Great Eye
I shall desire you forevermore


Åh, det snöar! Kom några flingor på mig tidigare, runt klockan tre typ. Spännande. Jag tycker om snö, även fast jag hatar att att frysa och det inte går att cykla så bra i snö. Men fint är det. Mysigt.

Jag vet inte om det går framåt eller bakåt för mig just nu... Ibland känns det bra och ibland känns det mindre bra. Men det är väl vanligt antar jag...? Det är inte roligt när det känns som om det mesta i livet går fel... Det är inget att sträva efter och ibland vet jag inte hur jag ska ta mig ur det.

Saknar dig ofta. Väldigt mycket. Och det är svårt ibland, svårare än andra stunder. Ibland så är det 'no big deal' ungefär och ibland så är det bara så.. fruktansvärt jobbigt. Varje gång jag träffar dig är jag glad, det är mysigt och trevligt och bara bra. Men sen när du gått blir det jobbigare. Du kanske kan förstå varför? Kanske, kanske inte. Är glad när jag är med dig ändå.

In life I loved you dearly
In death I love you still
In my heart you hold a place
No one could ever fill

Since you'll never be forgotten
I pledge to you today
A hallowed place within my heart
Is where you'll always stay


Kanske borde jag ha skrivit förut men det är svårt att skriva om.

Världens finaste hund finns inte mer.

Den 7:e oktober så somnade han in på Strömsholms djursjukhus. Trött var våran gamla gubbe. Tretton och ett halv år är gammalt för en setter och han var troligtvis sist kvar av sina kullsyskon. Det var bara viljan han gick på sista tiden, han ville leva han tyckte om att leva, han trivdes så bra. Men så på tisdagen så gick pang, all energi ur honom och det var inte roligt längre. Han hörde nästan inget längre, och nu såg han knappt heller. Avmagrat hade han, men det gör ju ofta äldre djur men nu ville han inte mer. Stackars älskling... Dålig hörsen och syn och dåliga bakben. Och nu fanns ju inte ens viljan där så vad ska man göra...? De vet ju själva när det är dags.

Jag, Jojjo och pappa åkte in till Strömsholm med honom den torsdagen. Han har aldrig gillat att åka bil, men han var lugn. De andra orkade inte följa med, men jag tror pappa var glad att vi följde med. Väl där så låg han lungt därinne och pappa sa att han visste vart han var. Att djur vet sånt. Och att han dessutom varit där så många gånger förr - för Simon hade en oturförföljd ungdom nämligen.

Veterinären har tre sprutor dom ger när dom ska avliva ett djur. Han lade sig ner redan vid första och jag tror han somnade in direkt, utan de andra. Stackars älsklng, han var så trött...

Ange har nångång sagt att det är svårt att föreställa sig min pappa att visa mycket känslor, men han grät han med. Tror jag sett pappa gråta två gånger... På farfars begravning och så nu. Men pappa älskade ju Simon han med. Hans kompis.

Världens finaste. Lilla älskling, det är så tomt där i huset utan dig som ligger och spanar i hallen när man kliver innanför dörren... Det är så svårt att tänka på att du faktiskt inte finns bland oss mer, du har varit med under större delen av mitt liv. Och du var så fin. Så lugn, så snäll, så speciell. Det kommer aldrig finnas någon som du. Saknar dig så mycket mer än man kan tro. Lilla älskling...

What can I do to make you love me
What can I do to make you care
What can I say to make you feel this
What can I do to get you there

There's only so much I can take
And I just got to let go
And who knows I might feel better, yeah
If I don't try and I don't hope


Jag hatar den här låten (se ovan..). Jag hatar, hatar, hatar den. Hörde den på ica och sprang nästan hem när jag sagt hejdå till Ange och Ek. Började dock stortjuta på vägen hem, har hållt inne det halva kvällen och föredrar att tjuta när jag är ensam...

Vet inte vart jag ska ta vägen, jag vill försvinna. Får jag?

Vill sluta mig i ett skal och inte släppa in någon.

Haha, jag är en sån idiot... Försöker sätta mina känslor på pränt men det enda som händer är att jag gråter mera. Så patetisk du är, Malin.

Jag kan leva på lite hopp, men jag kan inte leva på endast en önskan. Utan hopp är allting svårare, och jag har inget alls just nu.

Ska dela med mig av en liten dikt från en film...:

I hate the way you talk to me,
and the way you cut your hair.
I hate the way you drive my car,
I hate it when you stare.

I hate your big dumb combat boots
and the way you read my mind.
I hate you so much it makes me sick,
it even makes me rhyme.

I hate it... I hate the way you're always right,
I hate it when you lie.
I hate it when you make me laugh,
even worse when you make me cry.

I hate it when you're not around,
and the fact that you didn't call.
But mostly I hate the way I don't hate you,
not even close
not even a little bit,
not even at all.

Jag vill inte ändra dig... men jag önskar jag kunde ändra mig så det kändes rätt för dig.

I believe your most attractive features are your heart and soul
I believe that family is worth more than money or gold
I believe the struggle for financial freedom is unfair
I believe the only ones who disagree are millionaires


Ja, jag vet. Jag borde verkligen sova. Jag ska, jag ska. Kände bara för att skriva ett par rader innan jag smyger iväg till sängen och sover.

Idag (igår..) var jag med massa vänner till Boda Borg, och det var jättekul! Vi var kanske lite fail, men va fanken, det var roligt som den och det är väl huvudsaken I think? Mycket trevligt att göra saker med vänner, och lite ovanligt att göra saker i en större grupp. Synd att det ofta är så svårt att orda med alla, annars vore saker som det roligt att göra oftare.

Har pratat en del med Leia denna kväll. Hon är så snäll, min misse. Lyssnar och svarar ibland. Och det är ett bra sätt för mig att rensa huvudet lite. Funderade på om vissa saker är värda att kämpa för. Och då inte om det är tillräckligt värdefullt eller ej. Mera såhär... Det finns något jag verkligen vill kämpa för, men det känns som om slaget redan är förlorat. Ska man då fortsätta ändå, trots att det känns som om om man förlorar vad man än gör? Är inte det egentligen bara självplågeri? Egentligen är jag väl inte en person som ger upp - för jag är så förbannat envis - men ibland så vill man inte slåss i motvind hela tiden. Nej, jag vet. Det här makes no sense. Kanske för att jag leker med liknelser och metaforer och sådant.

Om man går efter känslor - jag vill kämpa för jag vill vinna, men samtidigt orkar jag inte med att kämpa och ta en förlust. Jag är lite fail på det viset. Det hade känts lite bättre om det inte kändes som om jag inte ens har en liten chans att vinna. Well, I knew that. Borde jag kämpa ändå, en fight som nog kommer slå tillbaka på mig många gånger om? Kanske borde värna om migsjälv och inte slåss, men... Ah, jag känner migsjälv för bra. Det blir nog så att jag försöker ändå.

It burns
It rips it hurts
They make you believe your turn
The chance of a lifetime
How does it feel to be alive?


Dagen började med att jag blev tvungen att stressa. Det är väl inte så roligt men det klarar jag, det har hänt alltför ofta. Smet på en föreläsning som jag missade förut och jag ångrar inte att jag gick på första delen nu, den var mycket bra. Om känsla, förnuft, hur vi människor funkar och sådant, svårt att förklara om man inte är där själv.

Planen var väl egentligen att morsan skulle sova över här till imorgon (idag..) för att dra på sin fars begravning. Hon ringde under föreläsningen men jag svarade inte, utan ringde upp under en paus. Hon sa att hon var vid stationen och ville att jag skulle hämta henne. Ofta så intalar jag migsjälv att hon inte alls är full, men det var svårt att göra det nu. Hon lät så jävla aspackad att det inte är sant. Och jag sa ett kort "NEJ" för att hon var full, så sa hon något i stil med "Vännen, snälla..." eller något men jag lade på. Och fick så sjukt dåligt samvete. Pratade med pappa och Jens och föreläsaren och alla höll med varandra om att jag inte ska behöva ansvara för min mamma som ju är en vuxen människa. Men det spelar ingen roll, min mamma må vara dum i huvudet på sitt sätt, men hon är ändå min mamma. Sen pratade jag med pappa - igen - och fick veta att mamma ramlat och gjort illa sig på nått vänster och var på akuten. Pappa skulle hämta henne hade han lovat mormor. Strike för dåligt samvete - IGEN. Hon hade inte ramlat om jag varit där, på bussen kunde jag ha hållit i henne och sen hade hon kunnat sova på min soffa. Men åh, jag orkar inte... Jag blir bara så krossad och ledsen. Varför i helvete har hon inte slutat ÄN? Nu säger sig pappa vilja göra verklighet av sitt hot om att skiljas och då kommer det gå käpprakt åt helvete med mamma, det vet jag. Men samtidigt så älskar jag min pappa med och han orkar verkligen inte mer, det kan man se.

Jag borde sova, jag vill inte sova. Det är bara så sjukt jobbigt...

Undrar om det känns bättre om jag skriker och gråter ett tag? Men nej.... det gör ju inte jag... eller tja, svårt att låta bli att gråta ibland... som nu exempelvis.

There's a time for everyone
If they only learn
That the twisting kaleidoscope
Moves us all in turn
There's a rhyme and reason
To the wild outdoors
When the heart of this star-crossed voyager
Beats in time with yours


Åh, jag är på sjukt bra humör just nu. Det är nästan läskigt så glad som jag känner mig. Åh, åh, åååh. Rent sinnessjukt. Väldigt, väldigt ovanligt bra humör. Har lust att stanna upp... och bara njuta av det. Vilket jag faktiskt har gjort flera gånger idag redan. Såg ut som Balzac, som Ange brukar säga. Vilket betyder ungefär 'very very happy face' som hennes och Eks katt alltid har typ (därav se ut som Balzac).

Savor the moment because it will not last, nothing does. Men jag gillar sådana här tillfällen, när man har något man kan vara lite mera geniunt glad över, som man kan dra fram och ha när man mår lite dåligt.

Det känns bra att vara glad. Haha, det enda dumma är väl att jag skrattat och så såpass att jag har lite ont i ansiktet! Var på sista spexföreställningen - sista för denna produktion. Såg sista som var i mars och de har inte kört sen dess, detta var nollföreställningen eller något sådant, sista innan nästa produktion. Ah, så sjukt bra spex. Så grymt roligt var det. Awesome it is. Och nästa verkar ju bara super, ska helt klart se det med!

Hm, jag har kanske inte nämnt varför jag är så glad idag som jag är? Well, inget särskilt egentligen, vaknade väl på rätt sida. Eller så kanske det är något särskilt... Who knows? (Well I do, that's besides the point).

Du är för övrigt bara rent allmänt sjukt snygg. Bland annat.

Och klockan tickar iväg så det är sängdags för mig sedan länge. Sweetest Dreams!

I've tried to get you off my mind
I've tried to play my part
But every time I close my eyes
You're still inside my heart

Why can't I laugh?
Why must I cry
Every time we say goodbye?
Why does it rain
Here in my heart
Every day that we're apart?
Why can't it be
Just you and me
What will it take to make you see?


Ibland undrar jag om jag som person framstår som självsäker och rent allmänt säker på migsjälv? Kan det vara så knasigt?  Okej, jag hade mycket, mycket sämre självkänsla, självförtroende osv när jag var yngre. Det har onekligen blivit mycket bättre, det är sant. Och ibland så försöker jag framstå som mera självsäker än vad jag egentligen är. Är faktiskt osäker på väldigt mycket. Förstår folk faktiskt det...? Det är inte alltid försäkringar om att "men det blir bättre" etc hjälper. Ibland så...

Suck. Jag tycker om dig. Så väldigt, väldigt mycket. På extremt kort tid har du blivit väldigt viktig för mig. Om det kanske skrämmer dig kan jag förstå, faktiskt. Det skulle nog skrämma ganska många.

Well well. Nu ska jag bara stå fast vid mitt egna beslut så hoppas jag att jag kan göra det. Får helt enkelt ge mig fan på det antar jag. Eh, det är jag inte alltid så bra på. Men denna gång så måste jag nog, för min egen skull. Ibland måste man göra saker för sin egen hälsas skull.

Vem sa att saker är lätta? Om någon sa det så ljög den personen. När det kommer till känslor är det aldrig lätt... Jag är kär i dig, och jag vet att du tycker om mig. Och du har lovat att du ska vara ärlig mot mig. Well, can't really ask for more, can I? That's all I need of you.

Oh, I remember
You driving to my house
In the middle of the night
I'm the one who makes you laugh
When you know you're about to cry
And I know your favorite songs
And you tell me about your dreams
Think I know where you belong
Think I know it's with me


Notera hur sent det är, och att jag borde sova sedan ett bra tag, eftersom jag ska upp. Men jag är inte trött, och sov en sväng på eftermiddagen  - det är väl därför jag inte är trött antar jag. Förhoppningsvis är jag inte alltför död imorgon får vi hoppas. Eller tja, om bara ett par timmar.

Det är sent och på senaste tiden har jag bara klagat på de onda nätterna, men just nu mår jag faktiskt väldigt bra. Jag är allmänt belåten och nöjd och glad. Har gått och flinat för mig själv stora delar av dagen. Det känns väldigt bra, väldigt bra. Det kommer med all säkerhet komma dåliga dagar igen men just nu har det varit bra, och jag ska måna om den här lyckliga känslan och försöka hålla mig fast vid den ett tag, den är högst välkommen. När de dåliga tankarna kommer ska jag försöka dra fram det här och fokusera på det. Kommer inte alltid funka, men kanske funkar det ibland och ibland är bättre än aldrig.

Du är så fin. I've told you so, and I'll tell you again and again and again.

Titeln på dagens inlägg är för övrigt lite random. Bara för att symbolisera min allmänna belåtenhet. Och för att Leia har varit supergosig idag och nyss satte sig en sväng i mitt knä. Hon börjar bli en riktig knäkatt. Nej, nu ska jag dricka lite te och sova lite kanske. Hoppas imorgon också blir en bra dag.

When I'm feeling blue, all I have to do
Is take a look at you, then I'm not so blue
When you're close to me, I can feel your heart beat
I can hear you breathing in my ear


I skrivande stund befinner jag mig i föräldrahemmet i Köping. Det är mycket trevligt att träffa alla igen, och tidigare idag träffade jag farmor. Stackars lilla farmor har ont men var så glad att se mig. Får sjukt dåligt samvete, måste se henne oftare.

Träffade även Robin och Teresia i deras mysiga lägenhet idag. Jag gillar den, den är så fin och fräsch. Jag gillar dem också, de är snälla, söta och så fina tillsammans. Robin har varit en av mina bästa vänner i... sex år eller så? Tror nog att de två kommer förlova sig snart. Waah, sött! Det är så uppenbart att de planerar ett helt liv tillsammans och ser fram emot det, båda två. Jag blir sentimental. Men samtidigt glad, såklart. De förtjänar att vara lyckliga.

Lycka är för övrigt ett ganska så svårt begrepp. Jag kan rabbla upp saker som gör mig glad, men riktigt, helt ärligt lycklig, det är jag bara ibland. Sådana tillfällen inkluderar oftast en person som gör mig glad, och ska kombineras med ett tillfälle då jag inte tänker för mycket. Vilket jag onekligen gör. Alla har vi våra baksidor.

Natten till idag, eller imorse kanske vi ska säga, vaknade jag klockan halv fyra. Läste lite sen låg jag vaken och tänkte en del. Kom fram till en sak jag egentligen inte vill inse men som nog är sann. Det gjorde ont att tänka på. Grät en sväng för mig själv i min självömkan innan jag kurade ihop mig och fortsatte min tankebana. Den var motsatsen till positiv, om vi säger så. Men nu ha jag försonat mig med den tanken iallafall, och vad annat ska man göra egentligen?

Den krossar mig. Det krossar mig. Finns dock inget att göra åt det, jag har mig själv att skylla I suppose. Sålänge som det är bra så får jag skratta men den tanken finns ändå alltid på lur. Och jag är rätt säker på, att den här tiden bara är lånad.

Cut off the light
Take a look
There's nothing beyond but pain
Suffer in the deepest void
The flame of hope is gone
What have I done?


Var på min första jobbintervju idag för Transcom via Uniflex. Att det var lite läskigt är nog en underdrift. De skulle höra av sig idag om det blev aktuellt men de har de inte gjort, så det blev väl inget. Men är rätt nöjd iallafall, skickade in ansökan, de ringde dagen efter, och det är trots allt bara min andra jobbansökan av totalt tre. Antagligen kommer min jobbcoach gruffa på mig sen för att jag bara sökt tre jobb, men det var ju han som sa att man bara ska söka sådana jobb man kan tänka sig. Dubbelmening någon? Hm, okej att det där jobbet inte var mitt drömjobb men det verkade vara ett jobb jag skulle kunna överleva ett tag.

Jag tänker och grubblar för mycket. Tyvärr så är jag väldigt dålig på att skjuta vissa saker på framtiden, iallafall saker jag grubblar på. Fanken vad skönt det vore att kunna tänka: "Men det här tar jag senare, inte nu" om just en tanke - när det gäller saker blir det så lite väl ofta... Men tankar och sånt går inte så bra att skjuta fram till andra dagar. Jag undrar varför det är så? Varför det ibland bara är så svårt att låta saker vara. Man skulle kunna se det som ett behov av kontroll antar jag, men i mitt fall tror jag det beror mera på osäkerhet. Eller rädsla. Eller kanske en kombination av de båda? Blah. Fint, visst, jag erkänner, jag är en ganska så osäker person som är bra på att låtsas vara självsäker. Är väl inte osäker när det gäller allt men vissa saker så... Särskilt när det gäller människor. Jag är så sjukt osäker på andra människor. Lever i en ganska ständig otrygghet för att jag alltid tror att folk ska tycka illa om mig eller tycka att jag är tråkig. I längden så är det ganska så tärande. Det blir oftast tankegångar i stil med "Men han/hon är en så fin/snäll/trevlig/rolig/populär person... hur kan han/hon tycka om mig?" Man är så trevlig nedvärderande mot sig själv. Så då blir man väl inte särskilt förvånad egentligen, om saker blir fel, eller om man tänker sig att personer tycker sämre om en än vad man tycker om dem. Exempelvis så har jag svårt att tro att jag kan betyda lika mycket för någon som den betyder för mig, ungefär. Men det är ett ganska så gammalt problem.

Just nu så är det många känslor som är svårt att sätta på pränt, det är svårt att finna orden, att skriva ner dem. Försöker prata och det är enklare, även om det mestadels kommer massa babbel och inget vettigt, det går inte ens ihop, följer bara vagt en röd tråd. Leia lyssnar iallafall. Hon är bra på det. Ibland så får jag till och med krama om henne när jag ligger i sängen och är allmänt less på livet. Då ligger hon stilla ett tag, och en stund så känns det bättre. Just nu känns det inte på den bättre sidan. Har lite ont i magen och en oroande känsla i själen. Jag tycker inte om den. Det är en domedagskänsla. Min egen domedag.

Dessutom så är jag kär och ibland är jag jätteglad, ibland är jag väldigt lycklig, ibland är jag oroad och ibland så är jag fundersam - på grund av detta. Komplicerat. Ofta är jag lycklig och oroad på samma gång. Prova inte det, det är en oerhört stark kombination av känslor. Ibland har man svårt att veta vart man ska ta vägen.

Försöker stänga av huvudet men vet inte ens riktigt varför jag försöker, för det är dömt att misslyckas från början. Ohälsosamma tankar. Tanken "Ibland vill jag inte leva" är dock den sjukaste av dem alla. Den kommer dock mest när jag är som mest ledsen eller mest likgiltig. Skuffa undan, skuffa undan.

... men vad är det egentligen? är det en lek?

because i cannot tell

I reached for you in the night
I dreamed of your kiss
I woke before it got light
With your name on my lips
Alone in my bed
Your voice in my head


Det är natt, det är sent, jag ska upp, jag är kall i hela kroppen och jag har ont. Inte en fysisk smärta, man kanske skulle vara lite cliché eler vad det heter, och säga att jag har ont i hjärtat. Själen? Blah, det låter emo. Men det känns lite så. Yay.

Jag är en utpräglad nattperson, har nog alltid varit. Men nu får jag bara ångest på nätterna. Jag vill gråta, skrika och ha sönder saker. Nästan alltid. Oftast så lägger jag mig dock bara som en boll i min säng och försöker att inte tänka eller så nynnar jag för mig själv. Känner mig så mentalt stabil då...

Ibland så funderar jag över var mitt 'skinn' tog vägen. Jag brukar inte vara såhär känslig. Inte öppet iallafall. Men jag försöker att inte vara det öppet, jag försöker gräva ner det. Det är inte så många som funderar när man skrattar, det är inte så många som frågar. Det gör väl inte så mycket... Det är inte många som jag kan säga precis det jag vill till, utan att behöva använda finare eller snällare ord. Oftast är det jag som ställer frågor känns det som. Men tja, oftast när jag skrattar brukar jag vara glad. Men vid vissa tillfällen så...

Just nu är jag på ett konstigt humör. Jag är glad, på grund av en viss person, samtidigt är jag ledsen och det är väl mest mitt eget fel. Blah. För att jag inte kan låta bli att tänka på sådant jag egentligen sagt åt migsjälv att inte tänka på. Jag tar visst inte mina egna order så bra.

På tal om underliga känslor... när man ser på en person som man tycker är så fin att man bokstavligen talat faktiskt får ont i hjärtat. På fullaste allvar.

Du gör mig så glad att jag samtidigt blir rädd. För att jag är feg, för att jag inte vågar, för att du kommer innanför mina murar så väldigt enkelt. Du slår ut mina självbevarelseinstinkter. Jag vill, jag vill, jag vill men ibland så vågar jag inte. För jag känner mig ibland så förbannat sårbar. För att du redan betyder såpass mycket för mig som du gör. I'm trying to shield my heart but it's not working well. In fact, it seems like it's not working at all...

Well love don't need a reason
She can pick you up
Or leave you bleeding
I've seen a strong man cry
I know the reason why
We all forgive, we all forget
We just keep believing


Marknaden i Nora var mysig som vanligt. Vi åt toast - som vanligt. Och köpte strumpor. Strumpor är jäkligt praktiskt att ha, och jag brukar ofta förlora mina, de försvinner. Undrar var de gömmer sig?

Jag är så sjukt sugen på att skaffa en hund ibland. Men Leia skulle inte gilla det, och jag har varken tid, råd eller ork just precis nu med en hund. Men en dag så... Är bra sugen på en Luna-hund. Alltså en engelsk staffe. Gärna en röd, eller en blå med vita tecken. Aja, en dag så. Den dagen är tyvärr inte idag och antagligen inte alltför snart heller.

Något annat jag är sugen på, men nog kan skaffa inom en inte alltför avlägsen framtid, är en tatuering. En av många som jag vill ha, haha. Men alla som jag är sugen på kommer jag inte ha, för jag tycker att jättemånga inte alltid är nice - iaf inte på mig - och jag vill kunna dölja den/dem.

Usch, just nu har jag så sjukt tråkigt. Då kanske man borde sova, men jag är inte trött alls. Score. Kommer antagligen lägga mig ner och läsa lite iallafall, fastän jag inte har lust. Sen lyssna på musik och förhoppningsvis somna så morgondagen kommer fortare.

Och så kan jag drömma om dig. Men det gör jag även i vaket tillstånd, haha.

You saw us always clearer than me
How we were never meant to be
Love denied meant the friendship would die
Now I have seen the light
These memories make me cry


Träffade Lindas Oliwer för första gången idag (well, igår). Sjukt söt baby! Jag blir helt nojjig och barnsjuk. Jag tror nog att tjejer blir det tidigare än killar... Kanske därför tjejer ofta skaffar barn med lite äldre killar? I'm not sure. Visst, skulle nog skaffa barn nu om man hade pengar och kanske en gård och såklart en snubbe att skaffa barn med, haha. Men nu är det inte så, så då får man vänta. Antagligen lika bra så man får växa till sig som person. Men det är självklart att det kniper i hjärtetraken, bebisar är så fina och deras händer är så små, så små... Gudars.

Måste gruffa lite över Platsbanken, som man hittar via Arbetsförmedlingens hemsida. ARRRGH! Eller tja, väl inget fel på sidan, bara det att jag hittar knappt ett skit som jag skulle kunna tänka mig och ännu mindre som jag faktiskt skulle ha en chans att få. Antagligen behöver man körkort eller 'flera års erfarenhet' - oftast av försäljning. Min jobbcoach sa att det är bra att gå till butiker och själv lämna in sitt CV och sånt men jag är lite för feg för att göra sådant egentligen... Men måste väl göra det till några butiker iallafall. I need a job.

Svartsjuka är för övrigt ett intressant fenomen. Pratade om det med Ange förut - vi har iofs pratat om det flera gånger - och hon sa att hon aldrig varit svartsjuk i tidigare förhållanden men är det nu, för Ek är den enda hon varit rädd att förlora. Det ligger väl något i det egentligen, man är rädd att förlora den man håller kär, en person som är väldigt viktig i ens liv, rädd att personen ska hitta någon 'bättre' än en själv. Det bottnar nog mycket i en osäkerhet i sig själv, personer som har väldigt dåligt självförtroende och självkänsla tenderar nog att vara mera svartsjuka. Lite svartsjuka är väl bara hälsosamt - man vet att den andra faktiskt bryr sig - men när det blir sjukligt och tenderar till en kontrollbehov så börjar det faktiskt bli farligt. Är jag svartsjuk och osäker så försöker jag hålla det för mig själv, för jag vill inte bli en jobbig klängig person på det viset. Gruffar nog mest litegrann, men jag är faktiskt inte alls särskilt säker på mig själv även om min självkänsla och mitt självförtroende är bättre än det varit. Det bottnar kanske i att jag faktiskt inte tycker att jag är en särskilt speciell person, jag ser mig själv som vanlig, 'average' och faktiskt ganksa så trist. Det är inget spännande eller särskilt med mig. Jag har inte ens en intressant uppväxt, har levt ett vanligt Svensson-liv och har inga udda hobbyer eller sånt som kan låta spännande. Jag är så sjukt trist. Okej, jag klagar inte på min uppväxt, den var ganska så hyfsad och önskar mig inte en värre bara för att vara värst, men poängen är ju fortfarande att jag är en vanlig person. En ganska så tyst grå liten mus. Vid sidan av folk jag känner och älskar så känner jag mig bara som en liten skugga ibland. Jag älskar mina systrar innerligt, men båda är mera framåt och roligare än jag. Ange är min bästa vän, hon vet jättmycket mer än mig och kan lite om allt och jag känner mig dum för jag inte har någon åsikt, inte är insatt eller bara inte har något att säga. Marina är helt faktisktisk att umgås med, så helskön och en sån person som lätt kan få allt att cirkulera om sig om hon så vill. Jag älskar dessa personer, jag älskar dem faktiskt väldigt mycket, de har platser i mina hjärtan. Men i sådant sällskap så blir det lätt att man ibland känner sig lite grå - och det är bara min självkänsla som spökar igen. Alla har vi våra komplex. Ett av mina som jag ständigt måste slåss mot är den känslan att känna sig trist, tråkig, vanlig, förutsägbar och tja, ingen särskild helt enkelt.

Du är speciell. Så väldigt fin och speciell. Det är egentligen inte konstigt att jag föll för dig, det hade snarare varit konstigt om jag inte gjorde det... Du upptar väldigt mycket av mina tankar just nu, vet du om det? Kanske du inte gör, du har inte heller så bra självkänsla/självförtroende va? Well, me neither. Ska dock inte lassa min halvtaskiga självkänsla och självförtroende på dig, haha, så du behöver inte oroa dig. Jag fixar med det själv sågott jag kan. Men du vet hur jag känner för dig men jag är osäker på hur du ser på saker, så förlåt mig om jag kommer vara jobbig. Var bara ärlig så löser sig nog det mesta hoppas jag.

Scheisse, klockan blev mycket. Urk, jag ska upp imorgon. Ange mördar mig om jag kommer försent - vi ska på marknaden uti Nora, som vanligt. Overrrr and out!

Looking in your eyes I see a paradise
This world that I've found
Is too good to be true
Standing here beside you
Want so much to give you
This love in my heart that I'm feeling for you


Jag är en utpräglad nattmänniska. Jag är extremt morgontrött och ofta stingslig på mornarna. Men på senaste tiden (vad är senaste tiden egentligen? senaste veckorna typ, i detta fall) så har jag inte gillat mina nätter. Det blir för mörkt och jag blir för mörk. Mina jobbiga tankar brukar komma när jag ska sova eller när jag faktiskt sitter och tänker, nu kommer de oinbjudna när jag försöker göra saker.

För nån månad sen skrev jag något i stil med "hej, jag är 21 år och det känns som om livet inte har mer att ge" eller liknande - och ibland så känner jag fortfarande. Ange kollade lite konstigt på mig när jag förut sa att jag funderade över varför man lever. Som om det inte skulle spela någon roll om man dog, för att man inte har något att leva för egentligen. Nu kanske det låter som om jag går i självmordstankar men det gör jag inte. Det var ett tag sen, ett par år sådär, när man var inne i den jobbigaste tonårsperioden, dock är det aldrig något som jag övervägt. Det känns onödigt på något vänster.

Ibland så känner jag mig verkligen som en mentalt instabil person. Dock så försöker jag allt som oftast hålla skenet uppe. Det är svårt att tala om ett inre tumult man knappt har ord för. Och det är så väldigt svårt att låta bli att oroa sig, iallafall har jag svårt för det. Särskilt på nätterna.

Och vem är jag att lasta mina problem på någon annan som säkerligen har sina egna problem att tampas med? I slutändan är det väl egentligen bara jag som kan göra något åt dem.

Sen så är det du. Du, du, du, du. Du gör mig blyg, glad, lycklig, lugn, trygg och självsäker på ett annat sätt. Det är allt detta som gör dig så väldigt farlig. För min skull, och kanske din skull, borde jag hålla mig borta, men jag vet inte om jag har styrkan och viljan att göra det. För när jag är med dig är jag så väldigt lycklig och lugn och rent allmänt tillfreds med livet, och de är så sköna känslor. Din närhet ger mig ro i själen. Men samtidigt så skrämmer du mig. För jag känner mig själv tillräckligt bra för att kunna erkänna att jag redan är väldigt fäst vid dig. Och ska jag vara mer ärlig har jag svårt för att bli riktigt kär, har bara varit det ett par gånger i livet, och jag vet att jag börjar bli kär i dig, om jag nu ska vara helt ärlig. Jag vet inte om det är bra. Ibland så vill jag krypa in i ett mörkt hörn och bara skydda mig själv. Ibland så tänker jag att "va fan, varför inte våga, varför inte satsa? man lever ju dock bara en gång." Fan ta dig för att du näslat dig in i mitt hjärta. Jag är ju en fegis och jag är så vansinnigt rädd. Men å andra sidan så är tanken på att aldrig få träffa dig mera smärtsam och mycket mera påtaglig än min rädsla. Nåja, man kan ju inte 'skylla' på dig, jag har mig själv att skylla om man nu ska vara sådan, och jag ångrar inget faktiskt. Med dig känner jag mig så väldigt levande och du får mig att skratta. Du må vara rädd att såra mig, men var inte hård mot dig själv, jag är gladast om du är ärlig mot mig. Om det nu är så, så tar jag risken, det är mitt val att göra, inte sant? Och jag bestämde mig redan från början att ta risken, att våga göra något för en gångs skull. Och jag gör det med dig, därför att det är något jag vill göra.

Malin nattfolosoferar. Over and out.

Too proud for cryin'
Didn't come here to break down
It's just a dream of mine is coming to an end
And how can I blame you?


Världen utanför, vad bryr vi oss om den?

Well, så kan jag inte säga för ''oss'' stämmer inte just nu. Det blir nog mera ''jag'' och ''dem'' istället. Man ska vara två, är ett gammalt talesätt eller något, och visst förstår jag det. Att bilda en enad front mot annat eller andra, att ha någon att stödja sig mot, att hämta sin styrka ifrån.

Att följa huvudet eller hjärtat, det är lite jobbigt ibland, för det är inte alltid det går ihop. Huvudet sa; "Men du är i ett stabilt, tryggt förhållande, stanna i det. Ni känner varandra, kan varandra, du har en framtid här." Och hjärtat sade något i stil med; "Men du är inte glad, du är aldrig glad numera, är det värt det?"

Men fy fan, jag vet inte! Jag känner mig så jävla in i helvete ensam just nu. Som om jag gjorde fel fast ändå inte? Som om jag är dum i huvudet.

Nej jag vet inte. Jag ska lägga mig och gråta en sväng tror jag.

It's not me you see
pieces of valentine
with just a song of mine
to keep from burning history
seasons of gasoline and gold
wise men fold


Att göra slut eller inte, det funderade jag på ett tag. Att försöka lappa ihop det man haft tillsammans eller att gå vidare ensam. Nu blev det så. Om lusten/orken fattas att försöka fixa så går det inte skulle jag tro, och det fattades för mig. Ibland så växer man väl åt olika håll.

Men rent allmänt så är väl det ganska så bra med mig annars. Oftast iallafall. Sen när mörkret faller och jag blir ensam och tänker på saker jag inte vill tänka på kommer oftast ordet ''om'' upp upprepade gånger. När jag mår bra och så, då tänker jag att det får bli som det blir och man får se vart det tar vägen, men att tänka så när det blir mörkt och man känner sig allmänt ensam och ledsen är ganska så svårt. Det är så man håller sig fast i en kudde - eller katten - som om det vore ens enda livlina, det enda som håller fast en i en normal värld.

Det är så svårt att tala om. Det är för jobbigt ibland, för blottande vid andra tillfällen. Kanske skulle någon förstå, kanske inte alls.