Självkänsla och svartsjuka
You saw us always clearer than me
How we were never meant to be
Love denied meant the friendship would die
Now I have seen the light
These memories make me cry
Träffade Lindas Oliwer för första gången idag (well, igår). Sjukt söt baby! Jag blir helt nojjig och barnsjuk. Jag tror nog att tjejer blir det tidigare än killar... Kanske därför tjejer ofta skaffar barn med lite äldre killar? I'm not sure. Visst, skulle nog skaffa barn nu om man hade pengar och kanske en gård och såklart en snubbe att skaffa barn med, haha. Men nu är det inte så, så då får man vänta. Antagligen lika bra så man får växa till sig som person. Men det är självklart att det kniper i hjärtetraken, bebisar är så fina och deras händer är så små, så små... Gudars.
Måste gruffa lite över Platsbanken, som man hittar via Arbetsförmedlingens hemsida. ARRRGH! Eller tja, väl inget fel på sidan, bara det att jag hittar knappt ett skit som jag skulle kunna tänka mig och ännu mindre som jag faktiskt skulle ha en chans att få. Antagligen behöver man körkort eller 'flera års erfarenhet' - oftast av försäljning. Min jobbcoach sa att det är bra att gå till butiker och själv lämna in sitt CV och sånt men jag är lite för feg för att göra sådant egentligen... Men måste väl göra det till några butiker iallafall. I need a job.
Svartsjuka är för övrigt ett intressant fenomen. Pratade om det med Ange förut - vi har iofs pratat om det flera gånger - och hon sa att hon aldrig varit svartsjuk i tidigare förhållanden men är det nu, för Ek är den enda hon varit rädd att förlora. Det ligger väl något i det egentligen, man är rädd att förlora den man håller kär, en person som är väldigt viktig i ens liv, rädd att personen ska hitta någon 'bättre' än en själv. Det bottnar nog mycket i en osäkerhet i sig själv, personer som har väldigt dåligt självförtroende och självkänsla tenderar nog att vara mera svartsjuka. Lite svartsjuka är väl bara hälsosamt - man vet att den andra faktiskt bryr sig - men när det blir sjukligt och tenderar till en kontrollbehov så börjar det faktiskt bli farligt. Är jag svartsjuk och osäker så försöker jag hålla det för mig själv, för jag vill inte bli en jobbig klängig person på det viset. Gruffar nog mest litegrann, men jag är faktiskt inte alls särskilt säker på mig själv även om min självkänsla och mitt självförtroende är bättre än det varit. Det bottnar kanske i att jag faktiskt inte tycker att jag är en särskilt speciell person, jag ser mig själv som vanlig, 'average' och faktiskt ganksa så trist. Det är inget spännande eller särskilt med mig. Jag har inte ens en intressant uppväxt, har levt ett vanligt Svensson-liv och har inga udda hobbyer eller sånt som kan låta spännande. Jag är så sjukt trist. Okej, jag klagar inte på min uppväxt, den var ganska så hyfsad och önskar mig inte en värre bara för att vara värst, men poängen är ju fortfarande att jag är en vanlig person. En ganska så tyst grå liten mus. Vid sidan av folk jag känner och älskar så känner jag mig bara som en liten skugga ibland. Jag älskar mina systrar innerligt, men båda är mera framåt och roligare än jag. Ange är min bästa vän, hon vet jättmycket mer än mig och kan lite om allt och jag känner mig dum för jag inte har någon åsikt, inte är insatt eller bara inte har något att säga. Marina är helt faktisktisk att umgås med, så helskön och en sån person som lätt kan få allt att cirkulera om sig om hon så vill. Jag älskar dessa personer, jag älskar dem faktiskt väldigt mycket, de har platser i mina hjärtan. Men i sådant sällskap så blir det lätt att man ibland känner sig lite grå - och det är bara min självkänsla som spökar igen. Alla har vi våra komplex. Ett av mina som jag ständigt måste slåss mot är den känslan att känna sig trist, tråkig, vanlig, förutsägbar och tja, ingen särskild helt enkelt.
Du är speciell. Så väldigt fin och speciell. Det är egentligen inte konstigt att jag föll för dig, det hade snarare varit konstigt om jag inte gjorde det... Du upptar väldigt mycket av mina tankar just nu, vet du om det? Kanske du inte gör, du har inte heller så bra självkänsla/självförtroende va? Well, me neither. Ska dock inte lassa min halvtaskiga självkänsla och självförtroende på dig, haha, så du behöver inte oroa dig. Jag fixar med det själv sågott jag kan. Men du vet hur jag känner för dig men jag är osäker på hur du ser på saker, så förlåt mig om jag kommer vara jobbig. Var bara ärlig så löser sig nog det mesta hoppas jag.
Scheisse, klockan blev mycket. Urk, jag ska upp imorgon. Ange mördar mig om jag kommer försent - vi ska på marknaden uti Nora, som vanligt. Overrrr and out!
How we were never meant to be
Love denied meant the friendship would die
Now I have seen the light
These memories make me cry
Träffade Lindas Oliwer för första gången idag (well, igår). Sjukt söt baby! Jag blir helt nojjig och barnsjuk. Jag tror nog att tjejer blir det tidigare än killar... Kanske därför tjejer ofta skaffar barn med lite äldre killar? I'm not sure. Visst, skulle nog skaffa barn nu om man hade pengar och kanske en gård och såklart en snubbe att skaffa barn med, haha. Men nu är det inte så, så då får man vänta. Antagligen lika bra så man får växa till sig som person. Men det är självklart att det kniper i hjärtetraken, bebisar är så fina och deras händer är så små, så små... Gudars.
Måste gruffa lite över Platsbanken, som man hittar via Arbetsförmedlingens hemsida. ARRRGH! Eller tja, väl inget fel på sidan, bara det att jag hittar knappt ett skit som jag skulle kunna tänka mig och ännu mindre som jag faktiskt skulle ha en chans att få. Antagligen behöver man körkort eller 'flera års erfarenhet' - oftast av försäljning. Min jobbcoach sa att det är bra att gå till butiker och själv lämna in sitt CV och sånt men jag är lite för feg för att göra sådant egentligen... Men måste väl göra det till några butiker iallafall. I need a job.
Svartsjuka är för övrigt ett intressant fenomen. Pratade om det med Ange förut - vi har iofs pratat om det flera gånger - och hon sa att hon aldrig varit svartsjuk i tidigare förhållanden men är det nu, för Ek är den enda hon varit rädd att förlora. Det ligger väl något i det egentligen, man är rädd att förlora den man håller kär, en person som är väldigt viktig i ens liv, rädd att personen ska hitta någon 'bättre' än en själv. Det bottnar nog mycket i en osäkerhet i sig själv, personer som har väldigt dåligt självförtroende och självkänsla tenderar nog att vara mera svartsjuka. Lite svartsjuka är väl bara hälsosamt - man vet att den andra faktiskt bryr sig - men när det blir sjukligt och tenderar till en kontrollbehov så börjar det faktiskt bli farligt. Är jag svartsjuk och osäker så försöker jag hålla det för mig själv, för jag vill inte bli en jobbig klängig person på det viset. Gruffar nog mest litegrann, men jag är faktiskt inte alls särskilt säker på mig själv även om min självkänsla och mitt självförtroende är bättre än det varit. Det bottnar kanske i att jag faktiskt inte tycker att jag är en särskilt speciell person, jag ser mig själv som vanlig, 'average' och faktiskt ganksa så trist. Det är inget spännande eller särskilt med mig. Jag har inte ens en intressant uppväxt, har levt ett vanligt Svensson-liv och har inga udda hobbyer eller sånt som kan låta spännande. Jag är så sjukt trist. Okej, jag klagar inte på min uppväxt, den var ganska så hyfsad och önskar mig inte en värre bara för att vara värst, men poängen är ju fortfarande att jag är en vanlig person. En ganska så tyst grå liten mus. Vid sidan av folk jag känner och älskar så känner jag mig bara som en liten skugga ibland. Jag älskar mina systrar innerligt, men båda är mera framåt och roligare än jag. Ange är min bästa vän, hon vet jättmycket mer än mig och kan lite om allt och jag känner mig dum för jag inte har någon åsikt, inte är insatt eller bara inte har något att säga. Marina är helt faktisktisk att umgås med, så helskön och en sån person som lätt kan få allt att cirkulera om sig om hon så vill. Jag älskar dessa personer, jag älskar dem faktiskt väldigt mycket, de har platser i mina hjärtan. Men i sådant sällskap så blir det lätt att man ibland känner sig lite grå - och det är bara min självkänsla som spökar igen. Alla har vi våra komplex. Ett av mina som jag ständigt måste slåss mot är den känslan att känna sig trist, tråkig, vanlig, förutsägbar och tja, ingen särskild helt enkelt.
Du är speciell. Så väldigt fin och speciell. Det är egentligen inte konstigt att jag föll för dig, det hade snarare varit konstigt om jag inte gjorde det... Du upptar väldigt mycket av mina tankar just nu, vet du om det? Kanske du inte gör, du har inte heller så bra självkänsla/självförtroende va? Well, me neither. Ska dock inte lassa min halvtaskiga självkänsla och självförtroende på dig, haha, så du behöver inte oroa dig. Jag fixar med det själv sågott jag kan. Men du vet hur jag känner för dig men jag är osäker på hur du ser på saker, så förlåt mig om jag kommer vara jobbig. Var bara ärlig så löser sig nog det mesta hoppas jag.
Scheisse, klockan blev mycket. Urk, jag ska upp imorgon. Ange mördar mig om jag kommer försent - vi ska på marknaden uti Nora, som vanligt. Overrrr and out!
Kommentarer
Trackback
