Simon
In life I loved you dearly
In death I love you still
In my heart you hold a place
No one could ever fill
Since you'll never be forgotten
I pledge to you today
A hallowed place within my heart
Is where you'll always stay
Kanske borde jag ha skrivit förut men det är svårt att skriva om.
Världens finaste hund finns inte mer.
Den 7:e oktober så somnade han in på Strömsholms djursjukhus. Trött var våran gamla gubbe. Tretton och ett halv år är gammalt för en setter och han var troligtvis sist kvar av sina kullsyskon. Det var bara viljan han gick på sista tiden, han ville leva han tyckte om att leva, han trivdes så bra. Men så på tisdagen så gick pang, all energi ur honom och det var inte roligt längre. Han hörde nästan inget längre, och nu såg han knappt heller. Avmagrat hade han, men det gör ju ofta äldre djur men nu ville han inte mer. Stackars älskling... Dålig hörsen och syn och dåliga bakben. Och nu fanns ju inte ens viljan där så vad ska man göra...? De vet ju själva när det är dags.
Jag, Jojjo och pappa åkte in till Strömsholm med honom den torsdagen. Han har aldrig gillat att åka bil, men han var lugn. De andra orkade inte följa med, men jag tror pappa var glad att vi följde med. Väl där så låg han lungt därinne och pappa sa att han visste vart han var. Att djur vet sånt. Och att han dessutom varit där så många gånger förr - för Simon hade en oturförföljd ungdom nämligen.
Veterinären har tre sprutor dom ger när dom ska avliva ett djur. Han lade sig ner redan vid första och jag tror han somnade in direkt, utan de andra. Stackars älsklng, han var så trött...
Ange har nångång sagt att det är svårt att föreställa sig min pappa att visa mycket känslor, men han grät han med. Tror jag sett pappa gråta två gånger... På farfars begravning och så nu. Men pappa älskade ju Simon han med. Hans kompis.
Världens finaste. Lilla älskling, det är så tomt där i huset utan dig som ligger och spanar i hallen när man kliver innanför dörren... Det är så svårt att tänka på att du faktiskt inte finns bland oss mer, du har varit med under större delen av mitt liv. Och du var så fin. Så lugn, så snäll, så speciell. Det kommer aldrig finnas någon som du. Saknar dig så mycket mer än man kan tro. Lilla älskling...
In death I love you still
In my heart you hold a place
No one could ever fill
Since you'll never be forgotten
I pledge to you today
A hallowed place within my heart
Is where you'll always stay
Kanske borde jag ha skrivit förut men det är svårt att skriva om.
Världens finaste hund finns inte mer.
Den 7:e oktober så somnade han in på Strömsholms djursjukhus. Trött var våran gamla gubbe. Tretton och ett halv år är gammalt för en setter och han var troligtvis sist kvar av sina kullsyskon. Det var bara viljan han gick på sista tiden, han ville leva han tyckte om att leva, han trivdes så bra. Men så på tisdagen så gick pang, all energi ur honom och det var inte roligt längre. Han hörde nästan inget längre, och nu såg han knappt heller. Avmagrat hade han, men det gör ju ofta äldre djur men nu ville han inte mer. Stackars älskling... Dålig hörsen och syn och dåliga bakben. Och nu fanns ju inte ens viljan där så vad ska man göra...? De vet ju själva när det är dags.
Jag, Jojjo och pappa åkte in till Strömsholm med honom den torsdagen. Han har aldrig gillat att åka bil, men han var lugn. De andra orkade inte följa med, men jag tror pappa var glad att vi följde med. Väl där så låg han lungt därinne och pappa sa att han visste vart han var. Att djur vet sånt. Och att han dessutom varit där så många gånger förr - för Simon hade en oturförföljd ungdom nämligen.
Veterinären har tre sprutor dom ger när dom ska avliva ett djur. Han lade sig ner redan vid första och jag tror han somnade in direkt, utan de andra. Stackars älsklng, han var så trött...
Ange har nångång sagt att det är svårt att föreställa sig min pappa att visa mycket känslor, men han grät han med. Tror jag sett pappa gråta två gånger... På farfars begravning och så nu. Men pappa älskade ju Simon han med. Hans kompis.
Världens finaste. Lilla älskling, det är så tomt där i huset utan dig som ligger och spanar i hallen när man kliver innanför dörren... Det är så svårt att tänka på att du faktiskt inte finns bland oss mer, du har varit med under större delen av mitt liv. Och du var så fin. Så lugn, så snäll, så speciell. Det kommer aldrig finnas någon som du. Saknar dig så mycket mer än man kan tro. Lilla älskling...
Kommentarer
Trackback
