Ache inside
When I'm feeling blue, all I have to do
Is take a look at you, then I'm not so blue
When you're close to me, I can feel your heart beat
I can hear you breathing in my ear
I skrivande stund befinner jag mig i föräldrahemmet i Köping. Det är mycket trevligt att träffa alla igen, och tidigare idag träffade jag farmor. Stackars lilla farmor har ont men var så glad att se mig. Får sjukt dåligt samvete, måste se henne oftare.
Träffade även Robin och Teresia i deras mysiga lägenhet idag. Jag gillar den, den är så fin och fräsch. Jag gillar dem också, de är snälla, söta och så fina tillsammans. Robin har varit en av mina bästa vänner i... sex år eller så? Tror nog att de två kommer förlova sig snart. Waah, sött! Det är så uppenbart att de planerar ett helt liv tillsammans och ser fram emot det, båda två. Jag blir sentimental. Men samtidigt glad, såklart. De förtjänar att vara lyckliga.
Lycka är för övrigt ett ganska så svårt begrepp. Jag kan rabbla upp saker som gör mig glad, men riktigt, helt ärligt lycklig, det är jag bara ibland. Sådana tillfällen inkluderar oftast en person som gör mig glad, och ska kombineras med ett tillfälle då jag inte tänker för mycket. Vilket jag onekligen gör. Alla har vi våra baksidor.
Natten till idag, eller imorse kanske vi ska säga, vaknade jag klockan halv fyra. Läste lite sen låg jag vaken och tänkte en del. Kom fram till en sak jag egentligen inte vill inse men som nog är sann. Det gjorde ont att tänka på. Grät en sväng för mig själv i min självömkan innan jag kurade ihop mig och fortsatte min tankebana. Den var motsatsen till positiv, om vi säger så. Men nu ha jag försonat mig med den tanken iallafall, och vad annat ska man göra egentligen?
Den krossar mig. Det krossar mig. Finns dock inget att göra åt det, jag har mig själv att skylla I suppose. Sålänge som det är bra så får jag skratta men den tanken finns ändå alltid på lur. Och jag är rätt säker på, att den här tiden bara är lånad.
Is take a look at you, then I'm not so blue
When you're close to me, I can feel your heart beat
I can hear you breathing in my ear
I skrivande stund befinner jag mig i föräldrahemmet i Köping. Det är mycket trevligt att träffa alla igen, och tidigare idag träffade jag farmor. Stackars lilla farmor har ont men var så glad att se mig. Får sjukt dåligt samvete, måste se henne oftare.
Träffade även Robin och Teresia i deras mysiga lägenhet idag. Jag gillar den, den är så fin och fräsch. Jag gillar dem också, de är snälla, söta och så fina tillsammans. Robin har varit en av mina bästa vänner i... sex år eller så? Tror nog att de två kommer förlova sig snart. Waah, sött! Det är så uppenbart att de planerar ett helt liv tillsammans och ser fram emot det, båda två. Jag blir sentimental. Men samtidigt glad, såklart. De förtjänar att vara lyckliga.
Lycka är för övrigt ett ganska så svårt begrepp. Jag kan rabbla upp saker som gör mig glad, men riktigt, helt ärligt lycklig, det är jag bara ibland. Sådana tillfällen inkluderar oftast en person som gör mig glad, och ska kombineras med ett tillfälle då jag inte tänker för mycket. Vilket jag onekligen gör. Alla har vi våra baksidor.
Natten till idag, eller imorse kanske vi ska säga, vaknade jag klockan halv fyra. Läste lite sen låg jag vaken och tänkte en del. Kom fram till en sak jag egentligen inte vill inse men som nog är sann. Det gjorde ont att tänka på. Grät en sväng för mig själv i min självömkan innan jag kurade ihop mig och fortsatte min tankebana. Den var motsatsen till positiv, om vi säger så. Men nu ha jag försonat mig med den tanken iallafall, och vad annat ska man göra egentligen?
Den krossar mig. Det krossar mig. Finns dock inget att göra åt det, jag har mig själv att skylla I suppose. Sålänge som det är bra så får jag skratta men den tanken finns ändå alltid på lur. Och jag är rätt säker på, att den här tiden bara är lånad.
Kommentarer
Trackback
