Deppad...
It burns
It rips it hurts
They make you believe your turn
The chance of a lifetime
How does it feel to be alive?
Dagen började med att jag blev tvungen att stressa. Det är väl inte så roligt men det klarar jag, det har hänt alltför ofta. Smet på en föreläsning som jag missade förut och jag ångrar inte att jag gick på första delen nu, den var mycket bra. Om känsla, förnuft, hur vi människor funkar och sådant, svårt att förklara om man inte är där själv.
Planen var väl egentligen att morsan skulle sova över här till imorgon (idag..) för att dra på sin fars begravning. Hon ringde under föreläsningen men jag svarade inte, utan ringde upp under en paus. Hon sa att hon var vid stationen och ville att jag skulle hämta henne. Ofta så intalar jag migsjälv att hon inte alls är full, men det var svårt att göra det nu. Hon lät så jävla aspackad att det inte är sant. Och jag sa ett kort "NEJ" för att hon var full, så sa hon något i stil med "Vännen, snälla..." eller något men jag lade på. Och fick så sjukt dåligt samvete. Pratade med pappa och Jens och föreläsaren och alla höll med varandra om att jag inte ska behöva ansvara för min mamma som ju är en vuxen människa. Men det spelar ingen roll, min mamma må vara dum i huvudet på sitt sätt, men hon är ändå min mamma. Sen pratade jag med pappa - igen - och fick veta att mamma ramlat och gjort illa sig på nått vänster och var på akuten. Pappa skulle hämta henne hade han lovat mormor. Strike för dåligt samvete - IGEN. Hon hade inte ramlat om jag varit där, på bussen kunde jag ha hållit i henne och sen hade hon kunnat sova på min soffa. Men åh, jag orkar inte... Jag blir bara så krossad och ledsen. Varför i helvete har hon inte slutat ÄN? Nu säger sig pappa vilja göra verklighet av sitt hot om att skiljas och då kommer det gå käpprakt åt helvete med mamma, det vet jag. Men samtidigt så älskar jag min pappa med och han orkar verkligen inte mer, det kan man se.
Jag borde sova, jag vill inte sova. Det är bara så sjukt jobbigt...
Undrar om det känns bättre om jag skriker och gråter ett tag? Men nej.... det gör ju inte jag... eller tja, svårt att låta bli att gråta ibland... som nu exempelvis.
It rips it hurts
They make you believe your turn
The chance of a lifetime
How does it feel to be alive?
Dagen började med att jag blev tvungen att stressa. Det är väl inte så roligt men det klarar jag, det har hänt alltför ofta. Smet på en föreläsning som jag missade förut och jag ångrar inte att jag gick på första delen nu, den var mycket bra. Om känsla, förnuft, hur vi människor funkar och sådant, svårt att förklara om man inte är där själv.
Planen var väl egentligen att morsan skulle sova över här till imorgon (idag..) för att dra på sin fars begravning. Hon ringde under föreläsningen men jag svarade inte, utan ringde upp under en paus. Hon sa att hon var vid stationen och ville att jag skulle hämta henne. Ofta så intalar jag migsjälv att hon inte alls är full, men det var svårt att göra det nu. Hon lät så jävla aspackad att det inte är sant. Och jag sa ett kort "NEJ" för att hon var full, så sa hon något i stil med "Vännen, snälla..." eller något men jag lade på. Och fick så sjukt dåligt samvete. Pratade med pappa och Jens och föreläsaren och alla höll med varandra om att jag inte ska behöva ansvara för min mamma som ju är en vuxen människa. Men det spelar ingen roll, min mamma må vara dum i huvudet på sitt sätt, men hon är ändå min mamma. Sen pratade jag med pappa - igen - och fick veta att mamma ramlat och gjort illa sig på nått vänster och var på akuten. Pappa skulle hämta henne hade han lovat mormor. Strike för dåligt samvete - IGEN. Hon hade inte ramlat om jag varit där, på bussen kunde jag ha hållit i henne och sen hade hon kunnat sova på min soffa. Men åh, jag orkar inte... Jag blir bara så krossad och ledsen. Varför i helvete har hon inte slutat ÄN? Nu säger sig pappa vilja göra verklighet av sitt hot om att skiljas och då kommer det gå käpprakt åt helvete med mamma, det vet jag. Men samtidigt så älskar jag min pappa med och han orkar verkligen inte mer, det kan man se.
Jag borde sova, jag vill inte sova. Det är bara så sjukt jobbigt...
Undrar om det känns bättre om jag skriker och gråter ett tag? Men nej.... det gör ju inte jag... eller tja, svårt att låta bli att gråta ibland... som nu exempelvis.
Kommentarer
Postat av: Teresia
Jag vet hur det är Malin, sånt gör så ont att man nästan tror att det ska gå hål i hjärat. De människor som är alkoholister skadar inte bara sig själva utan alla runt omkring sig och förstår inte (eller ja, vägrar inse) hur mycket vi påverkas.
Även om de säger att de ska sluta dricka och lovar dittan och dattan så faller de alltid tillbaka, tyvärr. De måste själva vilja och oftast är suget starkare än viljan. Kom ihåg att hon är vuxen och du ska inte behöva vara hennes barnvakt och det är inte du som har ansvar för henne.
Det är svårt att INTE bry sig, jag vet.
<3
Trackback
