silverdragon

Cut off the light
Take a look
There's nothing beyond but pain
Suffer in the deepest void
The flame of hope is gone
What have I done?


Var på min första jobbintervju idag för Transcom via Uniflex. Att det var lite läskigt är nog en underdrift. De skulle höra av sig idag om det blev aktuellt men de har de inte gjort, så det blev väl inget. Men är rätt nöjd iallafall, skickade in ansökan, de ringde dagen efter, och det är trots allt bara min andra jobbansökan av totalt tre. Antagligen kommer min jobbcoach gruffa på mig sen för att jag bara sökt tre jobb, men det var ju han som sa att man bara ska söka sådana jobb man kan tänka sig. Dubbelmening någon? Hm, okej att det där jobbet inte var mitt drömjobb men det verkade vara ett jobb jag skulle kunna överleva ett tag.

Jag tänker och grubblar för mycket. Tyvärr så är jag väldigt dålig på att skjuta vissa saker på framtiden, iallafall saker jag grubblar på. Fanken vad skönt det vore att kunna tänka: "Men det här tar jag senare, inte nu" om just en tanke - när det gäller saker blir det så lite väl ofta... Men tankar och sånt går inte så bra att skjuta fram till andra dagar. Jag undrar varför det är så? Varför det ibland bara är så svårt att låta saker vara. Man skulle kunna se det som ett behov av kontroll antar jag, men i mitt fall tror jag det beror mera på osäkerhet. Eller rädsla. Eller kanske en kombination av de båda? Blah. Fint, visst, jag erkänner, jag är en ganska så osäker person som är bra på att låtsas vara självsäker. Är väl inte osäker när det gäller allt men vissa saker så... Särskilt när det gäller människor. Jag är så sjukt osäker på andra människor. Lever i en ganska ständig otrygghet för att jag alltid tror att folk ska tycka illa om mig eller tycka att jag är tråkig. I längden så är det ganska så tärande. Det blir oftast tankegångar i stil med "Men han/hon är en så fin/snäll/trevlig/rolig/populär person... hur kan han/hon tycka om mig?" Man är så trevlig nedvärderande mot sig själv. Så då blir man väl inte särskilt förvånad egentligen, om saker blir fel, eller om man tänker sig att personer tycker sämre om en än vad man tycker om dem. Exempelvis så har jag svårt att tro att jag kan betyda lika mycket för någon som den betyder för mig, ungefär. Men det är ett ganska så gammalt problem.

Just nu så är det många känslor som är svårt att sätta på pränt, det är svårt att finna orden, att skriva ner dem. Försöker prata och det är enklare, även om det mestadels kommer massa babbel och inget vettigt, det går inte ens ihop, följer bara vagt en röd tråd. Leia lyssnar iallafall. Hon är bra på det. Ibland så får jag till och med krama om henne när jag ligger i sängen och är allmänt less på livet. Då ligger hon stilla ett tag, och en stund så känns det bättre. Just nu känns det inte på den bättre sidan. Har lite ont i magen och en oroande känsla i själen. Jag tycker inte om den. Det är en domedagskänsla. Min egen domedag.

Dessutom så är jag kär och ibland är jag jätteglad, ibland är jag väldigt lycklig, ibland är jag oroad och ibland så är jag fundersam - på grund av detta. Komplicerat. Ofta är jag lycklig och oroad på samma gång. Prova inte det, det är en oerhört stark kombination av känslor. Ibland har man svårt att veta vart man ska ta vägen.

Försöker stänga av huvudet men vet inte ens riktigt varför jag försöker, för det är dömt att misslyckas från början. Ohälsosamma tankar. Tanken "Ibland vill jag inte leva" är dock den sjukaste av dem alla. Den kommer dock mest när jag är som mest ledsen eller mest likgiltig. Skuffa undan, skuffa undan.

... men vad är det egentligen? är det en lek?

because i cannot tell